Leipzig, Plauen, Weimar
21-24 april 1988

Våren 1988 beslutades att försöka nå Plauen när den traditionella DDR resan planerades. Varför då försöka nå? Var det så svårt att få resa till Plauen? Svaret är nej, men Malmöavdelningen hade redan 1979 försöt nå Plauen men drabbats av flera motgångar i form av SEV (SchienenErsatzVerkehr) vilket ledde till att resan den gången nådde ett mörkt Plauen. Uppehållet blev dessutom mycket kort. I Koltåget beskrivs resan som "Drömmen om Plauen". Boplatsen 1988 beslutades till Leipzig varifrån det skulle vara tämligen enkelt att genomföra en dagsutfärd till Plauen.

  Resan 1988 lyckades bättre och resenärerna nådde lyckligt Plauen i södra DDR. Den stora dagen blev den 22 april efter en trevlig resa genom ett vackert sydtyskland. I Reichenbach blev det tågbyte (elektrifieringen nådde inte längre). Vid besöket trafikerades linjerna 3,4 och 6 med Tatra KT4D vagnar (levererade 1987). På linjerna 1,2 och 5 kördes traditionella tvåaxliga Gotha-vagnar. En punkt som lockade oss var Otto-Grotewohl-Platz där stadens samtliga linjer möttes i en pampig triangel.
Plauen - Oberer Bahnhof, ©PG Andersson 1988    

DDR-resans andra dag, den 23 april, delade sig de sju deltagarna på olika utflykter. För min del innebar dagen först en utfärd till Weimar, som då fortfarande hade trådbussar i trafik.

  I weimar fanns ännu två trådbusslinjer i trafik. Denna lördag var det endast linje 1 mellan Schöndorf/Siedlung och Ehringsdorf som trafikerades. Linje 8 från Hauptbahnhof till Damaschkestrasse vid vagnhallen tycktes inte gå på lördagar. Den första turen gick ut över landet till Schöndorf/Siedlung, en liten by några kilometer norr om Weimar. Återfärden i den ledade Ikarus/Ganz bussen gick till Gothaer Platz. Efter endast två timmar återvände jag till Leipzig i DB-vagn. Ombord erbjöds rikliga tillfällen till svartväxling.
Weimar - Hauptbahnhof, ©PG Andersson 1988    

Resten av dagen ägnades åt spårvagnsåkning i Leipzig, ett av huvudmåel för resan. Leipzig har, fortfarande i dag, ett av Europas största spårvägsnät. Vid besöket 1988 var det främst långlinjerna, de fd privata förortsbanorna, som lockade. Det var en särskild känsla att sitta i en Gotha "två-rum-och kök" kilometer efter kilometer på den östtyska landsbygden.

 

Intrycken man minns är långlinje 11 till Schkeuditz i nordväst. Färden företogs i "två-rum-och-kök"+släpvagn, en färd som man lämpligen gör på någon av de fyra sittplatserna i "köket". I andra riktningen går linje 11 söderut till Markkleeberg Ost och kvalificerar sig därmed väl som Leipzigs längsta spårvägslinje.
Som slutintryck skall sägas att det finns många spårvagnar i Leipzig och många linjer överhuvudtaget, varav många är synnerligen omväxlande.
GLv 1988

Leipzig - mot Schkeuditz, ©PG Andersson 1988    

-

Åter till Resor till DDR

-

Senast uppdaterad 5 december 1999

Samtliga bilder och text (om inte annat anges) ©PG Andersson, 1999